Rashistorik Kleiner Münsterländer

Till att börja med……

"Den lilla hunden står fast i det snyggaste stånd för det tryckande viltet, tills jägaren når fram och viltet blir rest, det dödskjutna hämtas in, det skadskjutna blir med största noggrannhet uppspårat och apporterat".

Detta skriver Rudolf Löns, brodern till Edmund Löns "Återupptäckaren" av "Den lille spion" (Tyska: ‘Spiönken’), som ägarna kallade dessa små jakthundar för att karaktärisera deras arbetssätt i sin bok "Hundar - Sport - Ave1 - En nybörjarbok". Boken utkom 1921 och är använd av generationer av nyblivna hundägare. Under sin tid som jägmästarelev hos sin lärare Heitmann i Burgsteinfurth hade Edmund Löns 1906 funnit på några av de små hundarna. Heitmann hade avlat på samma linje i 40 år och kunde följa dessa linjer i ytterligare 70 år tillbaka. Förfäderna till Heitmanns hundar, våra nuvarande Kleiner Münsterländer, Klm, hade sedan urminnes tider varit de så kallade "brödjägarnas" jakthund. Dessa människor hade jakten som levebröd och tjänade helt eller delvis in livets uppehälle på detta vis. För en ringa lön avtalade de att förvalta stora hed- och mossmarker i det nordvästliga Tyskland, huvudsakligen i Westfalen. De gick ihop parvis eller flera och samarbetade, på detta vis blev markerna större och de kunde nu jaga så långt ögat räckte. På sommaren odlade de sin lilla jordlott, jobbade i torvmossar eller tog jobb som daglönare. När hösten kom och löven föll till marken, blev de jägare, outtröttliga jägare som inte lät bössan kallna. Jakten på småvilt på den tiden var inte så givande som den är idag, stora fårflockar befolkade denna ändlösa hed och det blev inte mycket plats över för vilt. Bortsett från (Mårten långben) haren, fanns änder i stora flockar i de många torvmossarna, dammarna och mossmarkerna. Huvudviltet som betalade jaktarrendet var dock haren, den kunde dessutom ge ett nätt överskott, varje hare inbringade en dagslön. Av denna anledning var det dessa "professionella" jägares största bekymmer att få tag på alla skadeskjutna harar. Det framgår klart att hedjägarna och andra som höll på med denna typ av jakt, behövde tillgång till mycket bra hundar, som för det första ska kunna hitta och resa haren på de stora hedarna, hundarna måste vara spårsäkra och även noggranna och säkra apportörer. Inget skadskjutet vilt skulle lämnas kvar när jaktdagen var slut. Av dessa anledningar var huvudmålet med aveln från generation till generation självklart inriktad på egenskaper som viltfinnare, fast stånd och apporteringsvilja. Detta var vad "brödjägaren" begärde av sina hundar och dessa egenskaper fann han inte hos någon annan ras än hos de små lokala långhåriga hundarna. På grund av rasens utbredning, speciellt hos präster och lärare fick den bland folk så småningom namnet "den lille magisterhund" (Tyska: ‘Magisterhundlein’). Löns fortsatte sitt sökande i Münsterland och i områdena Belen, Reeken, Coosfeld samt Hervest-Dorsten fann han en annan liknande stam. Till den Heitmann´ske stammen kom således senare de tyngre, mörkare och något större "spioner" från jaktpolisen Wolberg i Hervest-Dorsten. Wolberg hade 1907 köpt tre hundar, en hane och två tikar av urmakare Heinrich Bruning i Tunglah. Denna stam kunde följas tillbaks till 1860 i oavbruten följd. Han behöll två av hundarna, ’Rino Hervest 36’ och ’Mirzel I Hervest 37’ som var kullsyskon från en parning mellan två kullsyskon, Caro och Polly. Som de flesta av de stående och icke stående jakthundsraser, som vi känner till och använder till jakt idag, kan rasens anor sannolikt härledas tillbaka till 1200- och 1300-talet, till de wachtel- och spanielliknande hundar som beskrivs i litteraturen. 1555 omtalades hos Dudley en stående spaniel och 1588 omtalades namnet Wachtelhund för första gången. Sebitz meddelar att hunden har fast stånd och ett utmärkt sök. Wachtelhunden blev med säkerhet föregångare till den ras som vi idag känner under namnet Kleiner Münsterländer. Säkert bevis får vi dock först 1860 med hanhunden Caro. Målningar av tyska, italienska och holländska målare från samma period visar också på hundar med likhet till rasen idag. 1912 blev Kleiner Münsterländer erkänd som ras i Tyskland. I Sverige tillhör Kleiner Münsterländer Svenska Vorstehklubben och deltar på jaktprov med samma regler som Vorsteh och Viszla.